Som en skugga om natten. Ur de mörkaste vrår. För att återta det som rättmäktigt tillhör mig. Som en skugga har jag vandrat. Inte levande. Men inte död. Existerande. Väntande. På den dagen då jag åter igen möter det befriande gryningsljuset.

Prolog.

År 2009. Kl 03.45. Söndag. Rom.

Hårda fotsteg dundrade mot den stenbelagda vägen. Där förövare och byte i en hopplös kamp springer mellan de höga vita stenhusen. Kullerstenarna under fötterna är blöta av dagar och ånyo dagar av sköljande regn. Tiden är knapp innan någon av dem förlorar fotfästet, frågan är bara vem utav dessa två det blir. Blir det den i den mörka kappan, den skräckinjagande gestalten med mask för ansiktet eller den vita som flyr för sitt liv.

Personen i den vita kappan tittar ideligen över axeln som hoppandes att gestalten bakom försvunnit in i det tätt omslutande mörkret. Mannen i den svarta kappan är dock varje gång kvar, sprintande efteråt. Som ett rovdjur som haft lukt på bytet släpper han det aldrig ur sin blick. Med bestämda steg följer den efter. Genom trånga klaustrofobiska gränder sker denna katt och råtta jakt. Nu ser förföljaren att de är på väg in mot St.Peterskyrkan. Som han blivit träffad av blixten drar han fram en pistol ur kappan. Samtidigt snubblar personen i vit kappa till och tappar balansen. Fort som ljusets hastighet skjuter han mannen i den vita kappan vid knäet, då vet han att det blir omöjligt för den andra att fortsätta. Mannen i den vita kappan har ingen chans, smärtan blir olidlig och direkt.  Omöjligt att röra sig, omöjligt att tänka.

 Med snabba mjuka steg närmar sig den mörka gestalten, den vita, precis utanför muren till Petersplatsen.  Han stannar vid den andres liggande kval och vänder honom med spetsen utav sin fot.

 - Dondé está? Var är den?

- No sé. Jag vet inte.

När han inget svar på sin fråga får sparkar han till på det redan skadade knäet vilket gör den andra galen utav smärta. Blodet forsar från knäet och även fast skadan enbart var centrerad till knäet har han inte lång tid kvar.

- Está en la casa de mis antepasados. La pregunta es el respuesta. La día es el noche y el noche es la día. Den är I mina förfäders hus. Svaret är frågan. Dagen är natt och natten är dag.

Den vita gestalten var inte längre vit utan täckt av blod.  Kappan var nu röd.  Nu märktes det inte längre att det för en kort stund sedan, bara några få minuter tidigare hade ett blodrött åttauddigt kors synts framtill på dennes vita mantel. Ögonen hade slocknat liksom hela dennes kropp. Nu vänder sig den mörka gestalten därifrån, troende att han hade släckt ett liv. Inom några få korta steg vänder hans sig däremot om och skjuter dens andres knä också. Som att försäkra sig att den faktiskt är död. Med inget mer än ett nervryck till svar vänder den ännu igen och fortsätter gå. Bort från det brott den begått, mot den belöning han nu skulle få. Ett demoniskt mord hade nu skett utanför, i, Vatikanens portar.



NoHiding