Fågelskrämman

Fågelskrämman såg ned med sina döda ögon och granskade omgivningen. Omnejden hade en gång varit närande, levande, men nu sedan länge död. Fält och åter fält av gulnande döende vegetation Vissnande grässtrån böjde sig i den torra kalla vinden, som för att visa deras undergivenhet mot högre makter. Så som det verkade, visade de, undergivenhet mot Fågelskrämman. För det här var Fågelskrämmans domän, dess rike, inget kunde rå på den, den var oövervinnelig. Ingen brukade längre denna mark, det hade Fågelskrämman sett till, för det var så den ville ha det, den ville sprida död och förödelse. För både växter människor och djur som vågade sig i närheten.

Det var i alla fall så som man sa, de som hade flytt innan det var försent. För en utomstående låter det helt absurt. En Fågelskrämma är ett dött ting, den har ingen vilja, ingen egen handlingskraft. Men en utomstående hade inte sett det som befolkningen i byn hade sett, inte heller hade en utomstående upplevt vad de upplevt och förlorat det de förlorat.

Så som många andra trodde jag på det realistiska det logiska, det rationella, inte fablerna andra kokat ihop för att förklara missväxt och andra missöden som inträffat samma lilla by befolkning. Som nyanländ skribent kom jag till platsen för att gå till botten med det och helt avkasta "teorin" om att denna fågelskrämma kunde rå på liv och orsaka död. Redan vid den första gärdsgården in mot byn möttes jag av män, kvinnor och barn som rådde mig att ge mig av innan Fågelskrämman fick sitt fästa om mig också. Liksom de jag mött på de döende fälten in mot byn försäkrat mig samma sak, om jag inte gav mig av nu skulle deras olycka drabba även mig. Självfallet tog jag det dessa varningar inte på allvar.  Upplysningen och realismen verkade helt ha hoppat över denna lilla by i mellersta Östergötland och de gått direkt in i romantiken, där döda ting får liv, precis som Frankensteins monster.

Innan Fågelskrämman slagit sina klor i byn hade den varit välmående, trots dess ringa storlek på 500 personer, med tiden hade de fått det allt sämre och sämre att klara sig. Vissa hade flytt, andra hade olycksaligt gått deras öde till mötes. Ofta var det de yngre som försvann först. De klarade inte av svälten. Ungdomar hade flytt, till orter där deras överlevnads chans var större. Andra hade stannat och det hade de fått betala ett högt pris för.

Marken var i stort sett död, det såg alla, inte en levande organism fanns att finna i Fågelskrämmans domän. Människor är segare än växter men nu hade även de fått bita i gräset.  

Väl framme i byn var de allt annat än välkomnande. De ville inte ha mig här. De ville inte ha ansvaret för ännu ett liv som fågelskrämman i vilken sekund som helst kan släcka. Jag försökte mig på att förklara för dem att fågelskrämman inte var någonting annat än vidskepelse. Tror ni de lyssnade? Inte då. De var alla övertygade och menade att de hade sett med egna ögon vad den var i stånd till.

– Vi har sett våra barn och gamla dö, vi har sett hur själva jorden äter upp sina egna växter, så du ska inte komma hit och säga vad vi ska och inte ska tro.

Självklart var jag övertygad liksom alla 25 åringar att de vet allt om världen och vad den rymmer och sådan övernaturlighet finns det inte den minsta plats för i min världsbild. Vi satt runt härden i en av de största stugorna i byn, för fast de alla ville ha mig därifrån ville alla träffa mig. Men mest av allt tror jag de fascinerades av min kamera. De förstod inte att jag som kunde tro att en liten låda kunde ge bilder inte kunde tro på fågelskrämmans makt, jag insåg att det skulle vara lönlöst att förklara att det fanns en vetenskaplig förklaring till hur kameran kunde fånga världen, så på det faktumet gav jag upp. Istället började jag höra mig för om när allt det här "onda" hade börjat? Jo, men självfallet då de satte en ny fågelskrämma på åkrarna. När jag fråga hur fågelskrämman möjligen kunde vara i stånd till allt detta blev det tyst.

Rätt som det var började den äldste i byn att tala

Alltid en viskande skugga, svepen i mörkrets mantel, lurar, vittrar i de mörkaste vrår.

Dväljs i mörkret, letandes efter nästa att offra till deras oheliga mission.

solljuset förslavar dem med dess närvaro, att aldrig känna solens bländade strålar är de fördömda till.

De finns alltid där, här, omringar vår essens, deras mission att tömma och döda, långsamt dra livet ur vart enda en av deras offer. Enda tills, slutet av allt har ankommit, när det inte finns något kvar, inget liv, ingen ande, ingen själv, inget blod. Enbart död, förruttnelse och destruktion. Då de avslutat vad deras cirkulära kretslopp innefattar, blod, död och mörker, blod död och mörker, blod, död och mörker. Att aldrig finna ro, aldrig finna ett slut. De är de viskande skuggorna i natten.

Deras ursprung är mörkare än något annat i alla världars historia, de lever i vår. De söker sig till natten, där känner de en gemenskap. De törstar efter blod, deras livskraft. Att stjäla liv är inget obekant för dessa varelser. Våra liv.

Tiden hade sedan länge flutit ihop och jag visste inte längre hur länge jag befunnit mig i byn, eller varför jag kommit dit från första början. Allt jag kände var plågor, allt jag någonsin upplevt hade nu omvandlats till kringelkrokar av plågor. Vem är jag? Den frågan är väl aldrig egentligen lätt att svara på, men nu kunde jag inte minnas den första sak om mig själv. Allt jag visste var plågor. Allt jag kände var plågor. Borta fanns allt hopp om att plågorna en dag skulle ta slut.

Utan att veta vart jag var på väg, rörde sig fötterna framåt och den torra spruckna grusgången, efter att regnet allt för länge slutat sprida sin livsglädje över byn, gruset knastrade och stenar som lossnade rullade längs med fötterna, som fortfarande var styrda framåt. Varför? det var en bra fråga som jag inte ens orkade ställa mig själv. Jag hade ingen aning det enda jag visste var att jag var tvungen att fortsätta framåt. Här kunde jag inte stanna kvar i denna döda by, jag såg mig omkring och inte en enda levande själ syntes till. Var är alla? Husen stod med öppna munnar undrandes var deras ägare befann sig. Inget levande fanns kvar inga människor, inga djur, ingenting.  Fötterna rörde sig utan egen vilja, de bara fortsatte och fortsatte i lommande takt. För hela kroppen värkte, helst ville jag bara lägga mig ner på det torra gruset och och sjunka in i livscykeln, att stunden var kommen att ge liv åt andra, om min hjärna i denna stund varit med mig skulle jag frågat mig själv om det här var fågelskrämmans vilja eller om jag drabbats av någon akut dödlig fysisk och psykisk sjukdom. För det var inte bara i kroppen ärren satt utan också i själen: eller om det bara var hjärnan som spelade detta trick mot mig, fast det kändes det inte som.

Det kändes som jag var närmare 100 år istället för 25, för varenda muskel och sena i min kropp värkte och skrek, om det var för att få uppmärksamhet eller om det bara var den sista plågan här i livet. Utan närmare eftertanke befann jag mig på fälten. Borta vid horisonten såg jag en figur avteckna sig, kanske var jag inte ensam kvar? Trots att hela kroppen skrek, bönade och bad om att aldrig behöva röra sig igen börjar jag springa, det torra gräset rev mina bara ben och rännilar utav blod avtecknade sig mot det bleka, dödsbleka benen. Ju närmre jag kom desto större och större blev gestalten, och plattformen den stod på lika så. Nu var jag riktigt nära och dess avtecknad var gigantiskt. Då ser jag upp och möter deras döda ögon och kan inte göra annat än att falla ner på knä, knäna skar sig på vassa stenar och hela benen hade förvandlades till röda. jag kände det inte, det var inte värre än smärtan som jag redan kände.

Framför altaret till döden låg jag på knä. Runt mig låg redan döda kroppar, från växter, djur, gamla, vuxna, ungdomar och barn, alla med tärda ansikten som fått utstå stor smärta. Det var dit jag hade kommit. Till att möta döden. Till helvetet i denna by, helvetet på jorden.

Fågelskrämman var paralyserande. Den förstenade deras offer så att de inte skulle kunna göra något motstånd. Först stelna benen, det var det som orsakat att jag föll ner på knä. Det är ju smart. Avskärma flyktvägen, inte genom att bygga hinder utan orsaka dem inom de själva. Fågelskrämman stod på ett podium av stenar, ögonen som ännu inte nått förstening, ser en sten framför mig som inte är lika slät som den andra, utan repig, armarna följde mig fortfarande till viss del. Magin ur fågelskrämmans ögon var ännu inte starkare än mig. Handen borstar försiktigt bort täcket av damm som skapats ovanför dess yta. Mina ögon möter runor.

Varenda en vet ju att runor är fyllda med hednisk magi! Och högen med stenar... EN SKEPPSÄTTNING! FÅGELSKRÄMMAN STÅR PÅ EN GRAV!

Det är inte fågelskrämman i sig som är ond utan det som finns begravt i röset under. Det som störts då byn byggde sin fågelskrämma ovan på hedniska gravar. Andar som störts i deras oändliga vila och törstat efter blod. Törstat efter tillräcklig livskraft för att än en gång beträda denna jord och stiga upp ur dödsriket.

Millimeter för millimeter, centimeter för centimeter drar jag mig uppför stenarna mot fågelskrämman. Kraften sinar för varje sekund, jag kan bara hoppas att tiden räcker till för att uträtta det som ska uträttas. Men det tvivlar jag på, inte desto mindre måste jag försöka, jag kan inte ge upp och lämna senare generationer åt deras öde, jag måste göra min del, jag måste ta mitt ansvar, hur ska jag annars kunna räkna med senare att de ska ta deras.. Vid toppen av röset ramlar ögonlocken ihop, men en stor kraftansträngning tvingar jag dem upp, tvingar dem att se, tvingar händerna greppa, armarna att lyfta och benen att stå. Benen är ostadiga, armarna skakar och händerna slinter med all kraft som finns kvar i mig. den kraften fågelskrämman inte än tagit från kastar jag ner den från röset i en sista kraft ansträngning. Ännu igen faller jag ner på knä, denna gång följer armbågarna tätt därefter. Jag försöker resa mig igen. Men ingen kraft finns kvar. Den är all slut, den lyckades ändå, fågelskrämman över manövrerade mig, men inte innan jag över manövrerade den. Jag vann tänker jag. Jag vann. Aldrig igen ska detta land få terroriseras. I nästa andetag blir allt svart. Och den uttömda kroppen andas inte mer. Så kom Fågelskrämman till sitt slut.



* Det var en novell som jag skrev i somras men inte kunde publicera förrän tävlingen den var med i var avslutad *

I am The One and Only – Nobody I Rather Be