Kap 2

 
År 2012. Kl 05.55. Söndag. Rom.

Dimman låg fortfarande tät i den tidiga timma efter nattens regn och kyla, pölar med vatten hade samlats här och var. Ett skrik fyller St.Petersplatsen då en ensam turist halkat på en pöl. Denna pöl var däremot inte samma som alla de andra pölarna denna morgon, som turisten inte tagit någon notis om . Men denna pöl, den var utav blod. Röda istället för genomskinliga droppar hade samlats på denna fläck. Kullerstenarna syntes inte igenom den tjocka sörjan. Enbart i utkanterna av pöl kunde man se vad det var för underlag de faktiskt befann sig på.

 

Både polis och det schweizergardet tillkallas på direkten och stötte ihop med varandra runt pölen, vad var det de såg på? Var det människoblod? Hade det skett en olycka eller var det en kriminal handling? Hade den någon anknytning till Maffian? Vatikanen? Eller någon annan organisation befäst i Italien. Möjligen kunde det ha varit en enskild persons verk men till det steget hoppade inga av de utbildade polischeferna.

 

 Från pölen där turisten halkat fanns det släpmärken av blodet som om någon antingen dragit offret eller om offret på något mirakulöst sätt dragit sig själv. Spåren leder in på St. Petersplatsen och både polisen och påvens egna garde följer det osmakliga vinröda halvt intorkade blodet, som kunde få vem som helst att spy upp sin frukost. Alla tog på sig en stolt mask, för att inte visa sina konkurrenter och kolleger hur synen av allt detta blod påverkade dem på riktigt. Turisten befann sig hela tiden i bakgrunden ingen verkade längre ta någon notis om honom då de förundrande betraktade den bisarre målningen utav blod. Ett kors, gjord med handflatan dragen i blodet, spåren av fingrarnas mönster syntes, korset var minst lika långt som en vuxen man. Bredvid korset fanns ytterliggaren en målning i blod. En snara, en ögla på ett rep, en sådan som folk hängdes ifrån och på vissa håll fortfarande hängs i världen för att sona sina brott. Under detta blodets Michelangelo stod det skrivet fortfarande i det klaraste blod

 

I Kristus Namn

 

Det som förvirrade dem ytterligare var att det inte fanns någon kropp. Trots den mängd blod som använts skulle ingen ha överlevt att förlora, så var fanns kroppen?

-         Det första vi måste konstatera är huruvida det ens är människoblod?

Yttrar en av poliserna osäker på vilket steg man nu skulle ta då det fanns blod, konstiga bilder och en inskrift under bilderna i blod. En i poliskåren tar upp, vad turisten ser ut som ett C.S.I. kitt, rullar en topps i blodet som inte ännu helt intorkat och stoppar ner det i en liten behållar med vätska. Omedelbart blir vätskan lila, en av de yngre inom poliskåren vänder sig bort för att inte visa impulsen att kräkas.

 

-         Så ser vi på ett mord?

 

Yttrar Turisten och möts av 6 par ögon, stora av förvåning, ingen av dem hade skänkt turisten en tanke sedan de följt blodets spår in på St.Petersplatsen. Nu ser de dock att turisten håller fram en inspelningsmekanism och att en kamera tydligt hänger runt halsen på honom.

-         Vem är ni sir? Förutom den som upptäckte blodet det vill säga.

-         Jag är Marc Andersson, journalist från Sverige på besök i eran Gudomliga huvudstad.

Alla inom de både poliskårerna suckar högt, hur kunde de dragit med sig en turist, en turist som inte alls var en vanlig turist utan en turist som är journalist!

-         Ni sir måste med till stationen

Missbelåtna att de inte hade jourestiktion på honom börjar påvens egna garde prata mellan varandra på Italienska och beslutar sig för att inte ge honom tillstånd att entra Vatikanen igen.

 

Innan de gick vidare tog de hans kamera och inspelningsmekanism. Turistens ögon lyste däremot för han kunde redan se dagens rubriker framför sig. Det här var breaket som alla nyutbildade journalister drömde om. Hans nyfikenhet och klumpighet skulle göra honom känd, mordet i Vatikanens portar skulle göra honom världskänd.
Denna dag, 25 år gammal skulle Marc Andersson skriva historia.

 

 To be continued ...