Filippi 42 f.kr.

Dammet ryker som ifrån tusentals elefanter som närmar sig. Längst horisonten sträcker sig linjen från sida till sida så långt ögonen kan nå. Solen har knappt gått upp och ljuset i gryningen gör linjerna spökliknande. Som alla spöken från förr, är här för att jaga honom. Hjärtat hoppar över ett slag och börjar dunka allt hårdare, smärtsamt, plågsamt. I frustration slänger han upp den mörkblåa tältduken och marscherar in, ryter åt dem där inne att gå ut och lämna honom i fred, för han behöver tänka. När alla lämnat sjunker han ner vid skrivbordet. Med händerna mot tinningarna, där svetten sedan länge både torkat in och börjat rinna igen. Ångesten kommer över honom igen. Det finns ingen stans kvar att fly. Han vill inte längre fly. Straffet för hans handlingar måste tjänas. ”Varför berättade du det aldrig?” Skriker han ut i tomheten och slår handen hårt i bordet, så skrivdonen faller i marken, bläcket rinner ut över dokumentet nedan. Dokumentet. Det dokumentet. Just det dokumentet vars skribent befinner sig på andra änden av slätten.