Privata tal, hjälper barnen att planera strategier. Följande fras läste jag i min psykologibok, är det ingen mer än jag för sin inre blick ser ett gäng med spädbarn i blöjor redo att gå till anfall mot Ryssland (inte just Ryssland av någon speciell anledning). De är väldigt söta i mitt huvud kan jag meddela.

Nog för att jag studerar Kognitiv och utvecklings psykologi nu med fokus på barn och ungdomar ska då de som har barn som  läser kursen ta med barnen till föreläsningssalen? Ni kan gissa hur lätt det är att koncentrera sig när ett barn på 3 år sitter i en föreläsningsal som är så tyst att man kan höra en nål falla, tror ni att barnet kan vara tyst? Stilla? eller något annat. Självfallet inte! När läraren står och pratar om Top-down processing och barnet skriker i - JAG VILL HA DEN GULA PENNAN! Eller när mamman och barnet argumenterade i 20 min om barnet ville sitta still eller inte. Idag kunde jag lika gärna pluggat hemma som att vara på föreläsningen. Då hade jag lärt mig mer, jag älskar barn, men i föreläsningsalen, nej tack.

Efter det har dagen följts av förvirrande samtal, träningsverk, sandpappersögon och trötthet, ska jag gå in på det närmare? Eller lämna det hela åt fantasin?